Sitter här ensam, som vanligt.

Ingen vet riktigt vad som ligger här under ytan.

Ingen kanske behöver veta?

Hur känns det, liksom?

Man vet aldrig riktigt vad man egentligen känner, det är alltid så blandat, eller är det bara jag som är så?

Inte längre några ledsna miner, är det just det vi söker efter?

Det känns ibland som att det tar en evighet innan vi vet.

Man visar alltid en sida av sig själv, aldrig den andra.

Det man vill - och längtar efter är vad som kommer att hända när man vet.

Det är bitterljuvt på något sätt. Eller hur?

Inte bara att vi också tänker som vi gör, på det här alltså. Det är svårt att slita sig från tankarna som bara flödar fram..

Kan man verkligen ändra på sig, lära sig anpassa sig efter omvärlden, eller ska man bara låta sig själv vara och bara.. Ja, vara?

Jag har faktiskt inte någon som helst lust att sitta här och vara bitter, sisådär deprimerad...

Jaja, visa nu ett leende och ruska upp dig. Imorgon är en ny dag med nya uppgifter och nya upplevelser. Må vi hoppas att dessa är goda då.

Puss på det här inlägget, så ses vi snart <3

Nellie